1975 fattade en enig riksdag beslutet att Sverige skulle bli mångkulturellt. Men trots intentionerna att vara världens bästa land för invandrare, så var invandrarna inte nöjda. De klagade på Sverige i allmänhet och Sveriges rasism i synnerhet.

När etablissemanget möter Jordan Petersson är det mycket som “gets lost in translation”. Dels rent språkligt mellan engelskan och svenskan, men det handlar också om terminologin. Få av oss är helt flytande på engelska, ännu färre är flytande i psykologisk terminologi. Det sista gör att det blir en kollision mellan världsbilder.

När en enig riksdag 1975 fattade beslutet om mångkultur så handlade det inte om ideologi, det var socialdemokratisk opportunism. Den andra vänstervågen hade fått ett starkt fäste i Sverige.

I en skamkultur där prio ett är gruppens överlevnad finns inte plats för individen, än mindre dess känslor. Man kan inte förstå någon annan om man inte förstår sig själv.

Gång på gång attackeras det svenska och vår kultur, men framförallt vår nationella identitet. Att vara svensk är att vara rasist. Det är att vara avundsjuk, intolerant och småsint, enligt Özz.

När PJ Anders Linder bloggar om domprosten som störde Thomas Gürs seminarium genom att ringa i kyrkklockorna så drog jag mig till minnes att jag skrivit om en präst i Visby.

Özz aktier har dalat i värde. Orsaken är att Özz, istället för att krypa till korset och göra en pudel i sin krönika, fortsätter som om ingenting har hänt. I en skuldkultur säger man OK, det här blev inte bra, jag gjorde fel, förlåt. Men i skamkulturen är det omöjligt.

Det har pratats en del om Özz Nûjens familj och det faktum att förundersökningsprotokoll visar att hans far och syster 2015 betalat sammanlagt 85 000 kronor till terroristen Rakhmat Akilov. Det finns ju många skäl att ifrågasätta dessa utbetalningar, även helt orelaterat till terrordådet.

Vad Jordan gör så excellent är att han med stort manligt tålamod, på ett systematiskt vis, dekonstruerar den här kvinnans angrepp. Han benar ut diskussionen. Han säger nej, han visar vägen, han ställer krav på intellektuell hederlighet. Han gör henne medveten om att hon som kvinna inte är det offer hon utger sig för att vara. Han får henne för en kort stund att se, att i situationen är hon inte offer… Tvärtom är hon förövaren. Bingo!

1974 kom romanen “Grundbulten”, där en av personerna får en vision av att hela fängelset han sitter i hålls samman av en enda grundbult. Karaktären tror att bara han får loss just denna sammanhållande bult så kommer hela fängelset att rasa ihop så att han kan rymma. Jag gillar allegorin, och jag tilltalas av tanken att leta efter mekanismen som driver Sverige i diket.

I dagens politiska paradigm talas det om främlingsrädsla som om det vore något sjukligt. Men rädslan för det främmande och värnandet av den egna gruppen är det som gjort att människan, och olika folkgrupper, har överlevt genom historien. Det är en del av våra instinkter att vara skeptiska mot det som vi inte känner igen som tryggt och bekant.

De gamla sanningarna om orsaker till sexuella övergrepp, och vem förövaren är, gäller inte alla kulturer. Hedersvåld mot kvinnor handlar, som föreningen Kathoon påpekar, inte om våld i nära relationer. Sexuella trakasserier och våldtäkter handlar i de flesta fall heller inte om enskilda störda män som söker makt över en enskild kvinna, utan det handlar om kulturella normer som delas av den kulturella gruppen.

Allt som driver på revolutionen är bra för en socialist, och alla som kan tänka sig rösta på Socialdemokraterna är bra. I “orten” röstar man dock ofta inte i särskilt hög utsträckning. Kulturarbetarna är hjärntvättade i vad de ska tycka och känna. Men de som kallar sig professionella, som arbetar med det här, hur tänker de?

Man kan tycka att historia är tråkigt, men utan att veta var vi varit, så vet vi inte var vi är på väg. Det går heller inte att tala om kulturmarxism utan att förstå vad marxism är. Ska man dekonstruera PK-ismen så måste man studera dess beståndsdelar, och det är verkligen så att Marx har ett skrämmande stort inflytande på vår samtid, trots att vänstern är liten rent partipolitiskt.

Ett sätt att öka sin makt är att utse syndabockar. Någon får bära det onda (svart) så att man själv, eller gruppen, kan få vara vit (ren). Syndabocken är någon vi bokstavligen offrar, eller stöter ur gemenskapen, för att frälsa oss själva.

Vad vore Schyffert, Ernman, Virtanen, Schulman och andra mobbare om det inte fanns någon de kunde trycka ned? De skulle inte ha något att säga, och ingen skulle lyssna. Schyfferts senaste show bygger på analysen att problemen i världen beror på att någon vill att vi ska vara rädda. Han stakar sig under intervjun i morgonsoffan och verkar osäker.

Mot Visby och Gotland. Som på så många andra orter där det byggts asylboenden har gotlänningarna fått se sina områden förändras. Från trygghet till oroligheter, där kriminalitet, sexuella ofredanden och våldtäkter har ökat.

Samtidigt som allt detta på Gotland drog igång så har “någon” aktivt försökt sabotera yttrandefriheten i Sverige. Om dessa händelser har samband vet jag inte. Men Flashback är Sveriges största diskussionsforum med över en miljon registrerade användare, och har säkert dubbelt så många läsare, och över 55 miljoner inlägg allt som allt. Det är alltså en ganska stor procent av Sveriges befolkning som läser där.

Vi svenskar är ett folk som värnar de svaga. Vi angriper inte svaga, vi värnar dem. Vi börjar nå vägs ände nu. Vi som folk vill inte höra mer, vi vill ha ett tryggt Sverige, där man kan släppa ut sina barn, djur och tonåringar och förvänta sig att de kommer helskinnade hem. När vi så för höra att inte ens en rullstolsbunden kvinna är helgad, så är måttet rågat.

Som jag skrivit om så är de bestialiska krafterna i människan mycket starka, och olika kulturer har kommit olika långt i att civilisera och socialisera människan. Hur bra det går beror på flera faktorer, dels på hur högt en given kultur sätter ribban.